Timjan

Timjan, den fantastiska kryddan.

Jag började odla timjan på friland 1997. Plantorna drog jag upp från frö och det fungerade bra. Sen blev livet annorlunda och jag hade bara balkong att tillgå. Då odlade jag i odlingslådor som fick plats på det lilla utrymmet. Det jag upptäckte var att timjanen överlevde vintern, men inte våren. Ibland kunde jag få dem att överleva om jag täckte dem når vårsolen kom. 

2012 hittade jag min skog, eller, maken presenterade mig för den. Jag såg möjligheterna och skottade ner jord i en gammal stenmur, Nu hade jag en jättestor odlingslåda. Även här blev det svårt för timjanen att överleva. Nu höll jag mig till köpta plantor, men de klarade inte våren. Förutom det året de fick granris över sig. 

2019 fick jag möjlighet att återigen odla på friland. Jag satte ner timjan som maken köpt på en vanlig mataffär. Sån där i en liten i kruka som ska ätas upp och slängas. Den växte till fyrdubbla storleken och överlevde vintern och våren. Plantor jag drivit upp från frö var placerade i en pallkrage och även de plantorna klarade sig. 2020 flyttade jag allt till pallkragar och min glädje i mars när snön tinade var enorm. Allt hade klarat vintern. Doftade och smakade underbart. Jag funderade en kort stund på att täcka med granris, men jag gjorde inte det. En veckas vårsol senare och allt utom de jag har odlat från frö har dött. 

Natten till den 5 april snöar det. Hur ska det gå för mina resterande timjanplantor? Min slutsats av årens erfarenheter är att sår man från frö klarar de sig bättre. Timjan är känslig för kyla och odlar man på friland får de bättre förutsättningar för rötterna än i en pallkrage eller stenmur. Lägger man på några kvistar granris på våren behöver de inte tro att det är dags att börja växa, de kan få vila tills det blivit varmare. Det börjar bli lite i det senaste laget för att sätta nya timjanfrön, men som timjanälskare ger jag inte upp.